byggahus.blogg.se

Den näst jobbigaste perioden i mitt 31 åriga liv, är nu ö v e r.

Vi väntade på lillasyster Lea, i 9 månader. Andreas bestämde sig för att spela fotboll ETT år till, och jag stödjer fortfarande hans beslut(även om det nu är på högre div och 2017). Vi längtade efter henne och jag såg verkligen fram emot ett liv med två barn. Ines skulle vara 2 år och 2 månader… och både jag och Andreas var glada över att dom skulle bli så täta, vi hade ju drömt om en tjej och kille… Men UL visade igen en flicka. Min smarta vän Linn, sa till mig; ”men underbart med systrar. Tänk, vilken nytta du har av dina” och jag tänkte på mina systrar, som jag älskar dom(och min lillebror såklart!). Tänkte även på Jennifer och hennes syster Hanna. Alltså, vem vill inte ha en syster liksom?

Och så kom dagen D. En förlossning som jag var sååå redo för. Trots min skräck om en mutta som skulle bli fördärvad i all framtid. (skämt å sido).

Allt gick ju ändå väl! Men att krysta i 1h var lite väl länge….

Hon kom. Hon grät. Hon hittade mitt bröst direkt. Vi var så glada. Och trötta!

Jag ville ju inte att livet skulle förändas så mycket nu heller. Allt var ju så enkelt med Ines. Men, efter ca 2 veckor. Eskalerade skriken. Gallskriken. Som ingen trodde på i början. Hon grät. Hon skrek och knappt något hjälpte. Åt oroligt. Sov aldrig (kändes det som). Nätterna (när hon väl somnade), gick ändå OK. Hon åt och sov. Men det var nog men räddning. När dagarna blev hemska. På jobbet la vi henne i vagnen och till och med Åke (pappas kompis) fick ruska vagnen med en gallskrikande bebbe. Min farmor Britta kom dagarna då jag fick lov att vara på jobbet – för att gå runt med henne. TACK till er.

Varje BVC besök blev jobbigare och jobbigare. Hon sov när vi kom och gallskrek när vi gick. Mat varannan timme och gallskrik där emellan. Hon kunde inte hantera flödet vid amningen och jag hatade att mata henne… alla sa ”oh hon går upp så fint i vikt, amningen fungerar ju jättebra”. Samtidigt som jag d o g inom mig. Jag orkade inte. Jag kände att jag kunde inte kunde lämna henne till någon – ville inte lägga skriken/det jobbiga på någon annan. Det var liksom mitt ”problem”. När Lea var 2.5månad, och vi kom till BVC… så skickade dom oss till akuten. Jag ringde Andreas och sa att vi måste åka till akuten. Linda var så snäll och tog hand om Ines. Mamma hämtade henne sen och tog henne med sig hem till dom. Detta var på en ons. och Kristihimmelsfärd var på tors.

Jag kunde inte sluta gråta och Lea hade skrikmaraton. På avdelning 34 tog dom emot oss med öppna armar. Pratade mycket med mig när Lea inte skrek och när Andreas åkte på match på torsdagen, så tyckte väl personalen att det var märkligt gjort. Även jag. När han fortfarande sa ”Hon skriker ju bara”. MEN, att leva i hela dagar med barnskrik. Är en mardröm. Personalen frågade varför jag inte kommit tidigare – hur jag kunde ha stått ut så länge. Men, såklart, hittade dom inget fel. Varken på Lea – eller på mig. Mer än att jag var helt slut som människa. På torsdagen ville jag bara hem till Ines. Ines som jag försummat under hela denna tid ”nej Ines, inte nu” ”nej Ines – hör du inte att Lea skriker” ”nej nej och nej”.

Vi blev inte utskrivna. Dom sa att jag skulle stanna. Jag skulle ta emot hjälpen med Ines och låta henne vara med mormor o morfar och att jag skulle stanna upp och vila. Men på fredagen åkte vi hem. Andreas skulle vara hemma med oss, en vecka till att börja med. Och när den veckan gått, började han jobba igen. Den veckan slutade jag att amma. TROTS att även på sjukhuset att dom uppmanade mig att fortsätta att amma… Den fredagen åkte jag iväg för att klippa mig. 3h tog det och det var dom bästa timmarna på 2 månader. Lea hade tagit flaskan. Varit som vanligt missnöjd, men ätit.

Missnöjd. Det var väl så alla såg på det. MITT barn – missnöjd. Och det var väl just det, när alla sa ”hon vill vara med mamma” eller ”nu skriker hon – nu får du tillbaka henne”. Och JAG SOM MAMMA kunde inte trösta henne. Inte mitt bröst och inte min närhet. Jag kände mig så sjukt värdelös. Och jag förstår er som inte förstår detta. Men det var just så jag kände. Värdelös.

Hur som, så gick veckorna. Flaskan fungerade bättre och Lea blev mer nöjd. Jag vågade fråga Curt och Kerstin (farmor och farfar) om hjälp, och dom svarade alltid JA. Jag är SÅ tacksam över det! Jag var tacksam över att dom ändå sa att allt gått bra – men så klart hade hon varit skrikig ”men det var ju Lea” uttryckte dom det med ett lugn. Som också gjorde mig lugn.

(i skrivande stund forsar mina tårar, det gör så ont i mig på något sätt)

Snart är Lea, mitt ÄLSKADE barn 7 månader. Vi har kommit ner på jorden, jag har landat och älskar att ha två barn. Jag fixar det och jag klarar det mest ensam.

Ja, ensam. Mycket ensam. Andreas jobbar 7-16 ibland hem och vänder och säger ”hej”. Sen åker han igen. Kommer KANSKE hem och träffar Lea som är vaken. Ibland är det så månd-fred och nyligen hade han faktiskt 2 träningslediga dagar på en vecka, och det älskar vi!

Jag försöker vara på topp, jag försöker visa att jag fixar det(/ALLT hemma) trots en trötthet utan dess like… Men jag måste ha rutiner, planera och hitta tiden att bara få andas.

Dagarna ser ut på följande sätt: frukost, påklädning, borsta tänder, in i bilen, lämna Ines. Hem, lägga Lea. Ta reda på tvätt(snittar på 2maskiner/dag). Laga mat – så jag slipper göra det när jag VÄL har Ines hemma och ska slippa laga mat när både Ines och Lea brukar vara trötta på eftermiddagarna. Sover Lea en gång till innan kl 14, så försöker jag ta en timmes promenad och lyssna på podcasts som får mig att må bra.

Sen är klockan 14 och vi hämtar storasyster.

Mellis, lek, kvällsmat, kvällsbad och sen läggning. Ja, skulle det vara som ikväll – att båda somnar 19, så skulle jag/ vi ha massa tid tillsammans och ÖVER till div vissna blommor och blomrabatter… Men, som ALLA vet med barn, så blir det ALDRIG som man tänkt sig. Och har man en lillasyster som gärna vaknar kl 05, så prioriteras SÖMN och vila på kvällarna. Att ligga i soffan och bara ta det lugnt med min kille, mina barns pappa. Ja, det är sånt jag prioriterar för att jag tycker att det är värt. Att få energi av någon man älskar.

Denna vecka, kom en viss person, som betyder väldigt mycket för mig, hon är ett stöd och världens bästa farmor till mina barn, hem till oss. Men det blev fel. Antingen hade HON en dålig dag, eller jag. Men hon berättade för mig och hennes son – efter vi varit och hälsat på Andreas farmor den kvällen. Japp, den månaden prioriterade vi att hälsa på Maj, när han inte hade träning. Hon blev superglad. Och det gör oss glada… hon sa att vi hade vissna blommor utanför dörren. En pik om att vi kunde BOWLA på en måndag – men att vi bortprioriterade hemmet. Och det gjorde inte saken bättre – att hennes son försökte skämta om att sånt kunde ju jag hinna med när jag ”bara var hemma”. TACK. Det var inte så, att jag INTE tänkt på dom vissna blommorna – jag hade bara inte tagit tag i det. Hade inte funnit ork eller motivation till att göra det.

Men ibland, tänk om man bara kunde få höra ”jag förstår att det är mycket med två små barn – jag kommer hem till dig en eftermiddag och tar tjejerna – så kan du få någonting gjort ute också” eller kanske bara ”Nina, du gör ett jättebra jobb med tjejerna”. Nej, LÄGG på mig mer som jag kan känna att jag inte gör….. Jag blev jätteledsen. Tog det säkert hårdare än vad det var menat. Men att vara trött och slut – att aldrig kunna få sova i kapp (då dom gångerna vi har haft barnvakt, är det för fest eller liknande). Så blir det tufft att hålla ett sken uppe om att det är så härligt att vara ensam så mycket som jag egentligen är.

Ska tilläggas att dom som älskar att se Andreas spela fotboll, har aldrig sagt till mig ”jag är så glad att du stöttar Andreas i fotbollen” eller ”ni gör det bra”. Nej, jag ska väl bara acceptera och ställa upp? Som ett antagande…? Jag gillar inte att bli tagen för given. Det tror jag ingen gör. Därför kommer jag aldrig ta förgivet att allt är bara OK för alla. Jag hoppas att dom flesta säger ”nej”. Helst om jag frågar en extra gång ”är det säkert?”.

Jag har haft det jobbigt. Jag erkänner. Jag har tyckt synd om mig själv. Jag erkänner. MEN, jag är snart helt återställd. Jag är så glad att jag åkte till Palma. Fick se en fantastisk stad med fina vänner. Fick sova och äta i fred i 3 hela dagar! Det var fantastiskt. Jag är så tacksam över att Andreas fick hjälp med barnen – då han hade match i Umeå. Jag kommer inte må dåligt över hur vi prioriterar.

Jag är inte arg eller bitter. Fick bara lov att skriva av mig.

Och nu med det sagt, så måste jag bara säga – att dessa kvällar, som jag får sitta i soffan. Ensam med datorn på låren… dom är fantastiska. Jag känner mig lugn, harmonisk och ja. Livet är härligt. Trots att jag sitter här ensam. (haha)

PS. sa i början av detta inlägg att det var den näst jobbigaste perioden… den JOBBIGASTE perioden, var den 2004-2005/6 – då det var slut mellan mig och Andreas. Ni som var med då – förstår vad jag menar… hahahah. DS