byggahus.blogg.se

... gick vattnet.

Först den så kallade slemproppen - och jag låg då i sängen och skrattade med Andreas, skojade med han och läste högt "när slemproppen går, så kan värkarna sätta igång när som helst, antingen strax efteråt eller kanske inte förrän någon vecka.......". Det var ju inte meningen förrän den 2a Januari... så, det skulle ju inte bli riktigt då.

 

Alltså, när man har hört att vattnet går, så har jag alltid trott att det kommer, och sen är det liksom klart...

Men VARFÖR skulle det vara så i mitt fall? Nej, allt annat har ju varit skapligt avvikande m.m.... så vi fortsätter med det. Ringde min mor runt 22.30 tiden och frågade hur det kändes när vattnet går. Hon frågade mest varför jag ringde henne och inte förlossningen. Hahaha... jag ville ju inte att vattnet skulle ha gått. Men, det hade det gjort.

 

Jag sipprade vatten. Emellanåt, så forsade det vatten. Satt med en handduk mellan benen hela vägen till Falun och förlossningen. Jihaaa. Not.

När vi kom in, konsterades att vattnet hade gått - men att bebisen mådde bra. Därför skulle vi inte akutsnitta mitt i natten utan vänta tills den 21a. Det gjorde oss ingenting, vi kunde åka hem och komma tillbaka dagen efter/ efter 6h, då vi fick en tid. MEN - skulle jag få värkar, så skulle vi behöva åka tillbaka.

Jag ville så himla gärna hem, så, vi åkte hem. Kl 02 åkte vi hem, Andreas hann sova i 1h, då hade jag hunnit få värkar och ringt till förlossningen... kl 04 var vi inne igen.

En brickanyl senare och värkarna hade avtagit. Vi sov i ca 3h för att sedan förbereda oss på operation kl 09 den 21 December.

 

När vi vaknade, kom en barnmorska in och berättade att ett AAAAKUT snitt hade kommit in och behövt tagit vår tid.

Så vi skulle få vänta - hur länge, visste ingen. Men, det kunde ske i stort sett när som helst under lördagen.

Kl 11.00 satte dom in en kateter, Andreas fick slänga på sig gröna operationskläder... När vi väl kommit ner till operationssalen, slängde dom över mig på bordet och...... så ringer telefonen.

AAAAKUT operation skulle behöva gå före mig. Därför... slängde dom över mig igen till förlossningssängen och körde tillbaka oss till det rum vi hade innan. Nu skulle jag få vänta igen.

Det hade blivit lunchtid så jag skickade iväg Andreas för att äta. Han som FICK äta. Jag hade då inte ätit på 18h. Jag var helt utmattad. Personalen tog också lunch. Under tiden - ringde jag till Linn, min älskade vän, pratade med henne i nästan 45min, om vattnet som sipprade, värkarna, katetern.... det blev mycket skratt, så jag kände mig hemskt avslappnad när vi väl la på.

kl. 13 kom Andreas tillbaka. Och 5 min efter det, kommer samma barnmorskor in i rummet, NU ÄR DET DAGS! Snabba påååå...

Andreas byter igen om, och väl nere i operationssalen så ska det äntligen ske. Nu ska vi snart få träffa henne.

 

Dom ger mig epiduralbedövning. Det smäller till i rumpan på mig, så jag flyger upp... en nerv hade kommits åt. Så jag blev hemskt nervös. Och orolig att bedövningen inte skulle värka. Men, det gjorde det.

Alla nerver som man känner kyla och smärta var borta.... Jag kunde inte röra mig från revbenen och nedåt.

Så, dom satte igår. Snittade 1dm längst ner, och PRESSADE sedan ut den lilla bebben.

HEMSKA känsla! Allting bara skakade och ruskade... hela jag spände mig. 

Andreas försökte hålla mig lugn- samtidigt som jag fick lustgas. Kändes inte som att något hjälpte.

Hux flux... kl. 13.34 så föddes vår dotter.

3190g & 46cm kort.

När allt var klart och jag hade fått upp henne på mitt bröst, så skulle det bökas igen!... Livmodern hade sytts igen och skulle tydligen TILLBAKA in i mig igen, efter att ha rengjorts.

Men nu var väl allt klart?? Ja, sist men inte minst . över ett samtal om läkarens son... så skulle dom bara häfta ihop mig.

Nu var det klart. Andreas fick ner det lilla knytet i plastlådan och körde den till BB, till ett nytt rum, där vi kom att stanna i 48h innan vi skulle få åka hem.

 

Vi var nu en familj på tre.

 

Andreas var HEEELT underbar och skötte sig utmärkt. Jag vill gärna höja honom till skyarna för det. Tack för att du är du. Tack för att du tar hand om mig - och min harighet (som jag vet att du älskar... haha).

 

Här är hon, Ines Elisabeth (utan efternamn)